Att vara snäll...

Att ligga inne på psykiatrin är så tråkigt, man måste hitta nått saker att underhålla sig själv med. Annars går tiden så långsamt, iaf mycket långsammare. 
Jag har fått ett diamant pussel av mamma som jag kan underhålla mig med. Tack mamma ❤
När jag sitter och pysslar/pusslar brukar jag lyssna på Sommar och Vintervärdarna i P4. Idag lyssnade jag på Tilde de Paula Ebys sommarprat. Hon pratar bla om att man mår själv bra av att hjälpa andra. 
Det fick mig att fundera... varför mår då jag som jag gör, så dåligt. 
Jag försöker ju alltid hjälpa människor så gott jag kan, vilket gör att jag mår bra. Men jag mår ju inte bra, jag mår ju skit. Och dom där jäklans rösterna blir oftast värre om jag hjälper någon. Så hur kan det gå ihop? 😔 
Kanske är nått fel i kemin uppe i hjärnan, vad vet jag.. 
Men om detta nu stämmer, är jag då avvikande? Eller är det bara så att mina röster, mitt avvikande psyke gör att jag är en avvikande person? 
Dom där funderingarna och mina frågor kommer nog aldrig få ett svar, inte inom en snar framtid iaf. 

Jag väntar fortfarande på att avdelningens överläkare ska prata med psykiatrins chefs psykolog för att ta fram en behandling och/eller försöka sätta/ta bort någon diagnos. 
Men tänk om dom inte sätter nått mer och det bara stannar av nu. Då kommer jag bara få åka in och ut framöver. Vem orkar det? Jag har ju faktiskt en familj jag måste ta hand om, vilket inte funkar i dagsläget. 😕  

Jag vill ju bara må bra, få en fungerande vardag 😔

Kommentera här: