14 November

Ännu en dag börjar gå mot sitt slut. Så nu sitter man här i fåtöljen på avdelning 45 och väntar på att man kan få gå å lägga sig igen.
Imorgon ska jag få träffa läkaren för en eventuell hemgång. Jag tror att jag börjar bli mer tokig här inne än vad jag redan är. Har sån fruktansvärd hemlängtan så tror att jag spricker snart. Allt är likadant varje dag. Man går upp, äter, går runt som en zombie, får medicin och sover... mycket mer är det inte. Jag har som tur är diamant pussel, men även det blir långtråkigt när man är här. Sen får man försöka prata med medpatienter. Men min mardröm blev sann när jag kom in på 45:an. En patient som kom in på 44:an när jag låg inne sist är här. Han går runt och pratar med sig själv konstant, en aningen psykotisk. Han är så fruktansvärt obehaglig, man har ingen aning om vart man här honom. Det känns som att han kan göra precis vad som helst, när som helst. Men förhoppningsvis slipper jag honom imorgon.
Jag vet att det är dumt att åka hem. Men jag mår inget bättre, snarare tvärtom. Jag får dessutom ingen mer hjälp än tabletter, som dom inte kommer ändra på tydligen. Jag skulle få träffa någon kurator, men det har jag inte fått någon tid för än heller. Jag vet ingenting längre...